Levnadstecken

Jag har inte riktigt haft tid för att sätta mig ner och blogga. Men nu vet ni där hemma att jag i alla fall lever.

När jag stod och väntade på mitt bagage i Málaga i förrgår slog tanken mig: "det känns som om jag blir adopterad". Och så tänkte jag även på hur sjukt nervös jag var jämfört med hur jag kände på Ibiza innan Urma hämtade mig. Sen fick jag slå bort de tankarna och tänkte istället: "det här kommer bli bra och nu ska jag äntligen få träffa mamman och dottern som jag har sett fram emot att få göra". Jag fick mitt bagage och begav mig ut, jag möttes av många blickar, men inte de jag sökte. Men efter ca 10 min dök de upp och bad om ursäkt för förseningen men jag var ju bara glad över att de faktiskt dök upp så jag inte hade blivit lurad.

Den kvällen tittade vi på Desperate housewives och jag kände att jag skulle börja trivas inom kort. Fast att jag var väldigt omtumlad med känslor den kvällen, hungern försvann och jag kände illamående. Gråten satt dessutom i halsen på mig men någon måtta fick det ju va på det hela så efter ett tag skärpte jag till mig.

Dagen efter körde vi N till skolan och efter det gjorde vi en massa ärenden så som: fixa nytt mobilnummer, ny telefon, bankkonto osv. Internet får vi dock inte för än om ca två veckor... Men K (mamman) har varit snäll och lånat ut sin telefon så jag har kunnat gå in på skype och pratat med Robin.

Nu ska jag fortsätta dricka mitt kaffe och sen ska vi hämta min telefon så imorgon har jag följande nummer: +346008 14277. Men jag har fortfarande kvar mitt svenska nummer.