Ett stort bekymmer om mitt hår!

Igår skulle jag ha klippt mig vid kvart över 11.
Jag tog bussen 10.55 från Nabben för att sedan byta i Ålem vid E:22 och därefter skulle jag befinna mig i Mönsterås vid 11.12 Men det dök aldrig upp någon buss i Ålem. Så jag fick ringa till min frisör och berätta för henne att jag inte skulle dyka upp. Det hela slutade med att det kom en buss vid halv 12 sen och jag fick åka genom Ålem och tillbaka genom Nabben och därefter Mönsterås. Jag gick upp till frisören och hon var så snäll att hon gav mig en tid på sin lediga förmiddag. Så nu, idag, har jag varit och klippt mig. Och den här gången kunde inte KLT stoppa mig eftersom jag tog bilen, säkert kort!

Jag vet dock inte riktigt hur det ska gå med klippningen nere i Spanien... Men eftersom jag har tänkt att klippa av mig allt hår och färga det brunt nu i jul så kan jag ju skita i att klippa mig nu på ett par månader..?

Nu börjar det dra ihop sig och redan på onsdag morgon drar jag mig ännu en gång ut i Europa. Därför ska jag och Robin åka till Öland nu i helgen, bara han och jag. Det är ju trots allt en lååång tid vi ska vara ifrån varandra. Vi får väl se när han kan komma ner till Spanien och när vi kan ta emot honom. Huvudsaken är att han kommer i alla fall!

Nervös

Jag vet att det inte händer allt för mycket här men det beror på att jag inte har lust att skriva om min vardag riktigt. Jag skaffade ju bloggen för att jag skulle uppdatera mina nära och kära om mitt liv i Spanien... Men imorgon är det bara två veckor kvar tills jag bär mig av igen och då ska bloggandet bli mer seriöst. På tal om att jag snart åker så kunde jag knappt somna igår. Jag låg och vred och vände på mig, nu vet jag ju faktiskt vad det egentligen är jag ger mig in på. Fast den här gången ser jag ju fram emot det så mycket mer, för den känns som om jag känner de här människorna som jag ska bo med nu. Förra gången blev det ju så dumt, jag skulle ha jobbat som Au pair i Madrid till två småflickor och sedan helt plötsligt ska jag till Ibiza och ta hand om tre hundar, weard?! Jag kastade mig ut i simbassängen och hoppades på att det skulle finnas vatten i den men det gjorde det inte. Fast det hade sin fördel det med eftersom jag inte kunde drukna (vilket jag kanske hade gjort med tanke på min situation) utan tog nya tag och gav helt enkelt inte upp.

Varför jag är så nervös beror nog på tåg- och flygresan. Sist hade jag ju ingen tur precis och hela grejen blev ju en total flopp! Men den här gången kommer allt bli så mycket bättre, det känner jag. Jag ska ju dessutom träffa en tjej som är lika gammal som mig som jobbar som Au pair i Mabella. Ser verkligen fram emot att få träffa henne! Och inte minst min nya familj :)

Snart

Tiden bara springer iväg, nu är det nästan två veckor sedan jag kom hem ifrån Ibiza. Och vad har jag gjort under den här tiden? Jo, jag har bara glidit runt som på ett bananskal. Men egentligen var det ju inte meningen att jag skulle vara hemma nu. Och så är det, allt går inte som man har tänkt sig här i livet. Eftersom det inte gjorde det nu fick jag ju ta mig i kragen och bita ihop. Jag bestämde mig helt enkelt (efter mycket OM och MEN) att jag skulle försöka en gång till. Envis som jag alltid har fått höra att jag är, ville jag ju inte göra mig själv besviken genom att stanna här i Sverige. Så just nu väntar jag på att min Au pair familj ska medela mig om min flygresa till Spanien. Och nu börjar jag faktiskt bli lite nervös, för nu vet jag ju vad det är jag ger mig in på. Jag åker bort från min Robin, min familj och mina vänner. Och denna gången kommer jag inte att komma hem efter en vecka, utan efter ungefär fem månader, i jul alltså och sen ska jag tillbaka till Spanien igen. Men jag vet ju att ni finns kvar när jag kommer hem(?) Och Robin vet jag ju att han kommer att komma ner och så hoppas jag verkligen att brudarna vill komma ner en vecka och bo på hotell med mig i höst?!

Saknaden kommer bli STOR, men jag vet att jag gör rätt val!

Skam den som ger sig.

Så här ligger det till. Den nya familjen som jag fick kontakt med när jag var på Ibiza blir min nya familj nu i September. Jag kunde verkligen inte motstå den lilla rösten i andra luren "Hej det är N, hoppas du mår bättre och jag är ledsen för att du inte vill komma". Jag kände mig faktiskt lite som en hjärtkrossare. Sen pratade jag lite mer med de här hemma och då var det ju bara: "Nu eller aldrig, det är ju dessutom en svensk familj". Så nu ska Elin Eriksson ut på nya äventyr, igen. Men den här gången måste jag säga att jag ser fram emot det ännu mer. Allt verkar så himla bra och de så spontana och trevliga. Så nu har jag ungefär en månad kvar i Sverige innan jag drar mig mot Málaga i Spanien :)