Fängelse

Denna förmiddag har jag förberett frukosten, diskat nio hundskålar och tittat på en spansk film, egentligen amerikansk men dubbad. Allt här i Spanien är dubbat vilket suger ganska hårt men egentligen är det ju bra eftersom jag lär mig språket snabbare.

Igår låg jag och tänkte att det är en mycket liten chans att jag kommer att trivas här. Visst huset är jättefint och hundarna är mycket trevliga. Men hon bor på ett "dött" ställe. Hon har själv sagt att hon inte tycker om när det är en massa människor som tjoar och stimmar. Och här om dagen när jag vattnade hennes blommor i trädgården sa hon "du kommer inte att komma så långt i Spanien" och skrattade. Hon menade på att det finns så mycket arbete här.
Jag känner även att jag inte kommer någonstans och om jag nu skulle komma ut ur "kvarteret" så är det helt dött där nere. Så om ni brudar nu skulle vilja komma hit kan ni inte se hur jag bor eftersom hon inte vill ha folk här. Jag skulle dessutom vara tvungen att ta in på hotell jag också eftersom Brad (vakthunden) skulle attackera mig när jag kommer hem på natten...

Så det känns lite som om jag lever i ett fängelse faktiskt. Nu har jag befunnit mig i huset i hela två dygn. Men jag kan ha fel, jag kanske börjar trivas så småningom. Just nu är det inga problem men om några veckor tror jag att jag kommer ha tröttnat. Jag menar, hon vill inte ens ta hit sin bror och hans fru (Ana) och deras två flickor, alltså de jag skulle ha varit Au pair hos. Bara för att hon vill ha lugn och ro i huset. De vill gärna komma hit men Urma tycker att det är jobbigt och vill inte det.

Nu ska jag gå ner och så ska jag hjälpa Urma med fisken som vi ska äta idag. Det är mycket jobb med deras måltider här i Spanien vilket det inte är i Sverige. Eller det beror ju på förstås. Men här är det liksom viktigt att man har lagt ner mycket tid på maten. Så någin hämtpizza lär vi ju aldrig äta...